Jag saknar dig så grymt jävla mycket, fösrstår du det?
Det känns som om någon grävt ur en stor del av mig och bara... Slängt bort den. Eller, håller den sådär lagom långt framför mig, så att jag inte kan nå den.
Jag vet att det finns spår av dig där ute, människor som förstår när jag pratar om ditt skratt eller ditt sätt, vet att det finns bilder som bevisar att du funnits.
För ibland undrar jag. Att du var för god för oss, det vet jag. Men kanske har jag bara föreställt mig dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar