Ännu en dag...

Pratade med någon om dig idag. Inte om vad som hände, eller om hur jobbigt det är, utan bara OM dig,

Om hur du f¨år mig att skratta, om hur störd du är, hur fantastisk du är. Och det var skönt. Riktigt skönt. På sistone har det känts som om du.. Jag vill inte säga som om du inte funnits, men... Jag vet inte hur jag annars ska säga det.

Den här personen borde jag inte prata med,  men... Det behövdes.

Igår öppnade jag det sista kuvertet från dig. Du vet ju vad som fanns där i. Jag hade glömt den där dikten du skrev:

"Din stol står så tom i köket.
Din säng ekar tom så högt varje kväll.
Din doft försvinner mer och mer för var dag som går.
Din röst tynar bort, snart hör jag den inte längre i mina tankar.

Jag vet att jag snart inte kommer minnas allt det där som jag idag kan se så klart.
Jag vet att du för var dag som går mer och mer bara kommer likna ett minne.
Jag vet att du inte kommer finnas där genom allt som är viktigt, och jag vet
att jag måste finna mig i att livet ska levas utan dig.

Men ingen har sagt till mig hur.
Ingen har sagt hur man går vidare efter att en del av en försvunnit.
Ingen har lärt mig att klara mig själv, att stå på egna ben.

Det enda jag vet, är att jag ska leva mitt liv precis så som du levde ditt.
Det enda jag vet, är att jag ska göra dig stolt.
Det enda jag vet, är att jag ska vara precis så som du var.
Jag älskar dig."

Som om du aldrig hade funnits.

Jag saknar dig så grymt jävla mycket, fösrstår du det?

Det känns som om någon grävt ur en stor del av mig och bara... Slängt bort den. Eller, håller den sådär lagom långt framför mig, så att jag inte kan nå den.

Jag vet att det finns spår av dig där ute, människor som förstår när jag pratar om ditt skratt eller ditt sätt, vet att det finns bilder som bevisar att du funnits.

För ibland undrar jag. Att du var för god för oss, det vet jag. Men kanske har jag bara föreställt mig dig?

Jag måste sluta hitta skäl att stanna kvar.

Eller att gå tillbaka.

Eller att göra något alls.

Det här ikväll kan gå hur som helst. Borde nog låta bli, egentligen, men det blir ju inte bra det heller...


Nej... Nu kör jag.

För i helvete.

Jag lekte med tanken att ringa någon av tjejerna och bara berätta allt igår. Bara säga hur det är, vad som har hänt, erkänna att jag svikit både dem och mig totalt, och att nu är du borta och jag går sönder lite varje dag.

För jag behöver prata om dig. Jag behöver prata, för det känns somm att jag bubblar över av dig. Men också för att jag är livrädd för att du ska tro att vi glömmer bort dig. Att vi vill det, att det vore enklast. Och så känner jag ju att det är ibland. Det vore enklast att bara glömma bort dig. Men jag VILL inte. Jag vill prata om dig, skratta åt våra minnen, gråta över saknaden och svära över ilskan.

Jag lekte till och med med tanken av att ringa Honom. Eller, jag behöver itne ens ringa, du vet ju hur det är just nu. Men att bara ge in, låta honom få som han vill. lyssna när han gråter. Vi skulle kunna ha det lite som förr...
Nej, jag vet, det fungerar ju inte så. Och jag vill ju inte egentligen. Men så... När jag gick till jobbet imorse , och tänkte att, känner jag likadant vid lunch när jag slutar, så ska jag ringa honom. Men så.. På något konstigt vis, när jag går där. Kommer Låten. Den finns inte ens på min spellista, så jag vet ju att det var du. Jag blir fortfarande så jävla arg på hon i låten för att hon åker tillbaka, men ändå så funderar jag över att göra det själv. Jag ska inte göra det. Tack.

Nästa helg är konserten. Men det känns lite som att leka med elden att åka dit. Som han håller på just nu så vet jag att det vore dumt, för allas vår skull. Jag vill itne behöva se mig om över axeln hela tiden, och jag vill inte att någon ska hände de andra. Men ska han få den makten? Måste fundera.

Och ja, jag saknar dig fortfarande.



"Two Beds And a Coffee Machine"

and she takes another step
slowly she opens the door
check that he is sleeping
pick up all the broken glass
and furniture on the floor
been up half the night screaming
now it's time to get away
pack up the kids in the car
another bruise to try and hide
another alibi to write
another ditch in the road
you keep moving
another stop sign
you keep moving on
and the years go by so fast
wonder how I ever made it through

and there are children to think of
baby's asleep in the back seat
wonder how they'll ever make it
through this living nightmare
but the mind is an amazing thing
full of candy dreams and new toys
and another cheap hotel
two beds and a coffee machine
but there are groceries to buy
and she knows she'll have to go home

another ditch in the road
you keep moving
another stop sign
you keep moving on
and the years go by so fast
wonder how I ever made it through

another bruise to try and hide
another alibi to write
another lonely highway in the black of night
there's hope in the darkness
I know you're gonna make it

another ditch in the road
keep moving
another stop sign
you keep moving on
and the years go by so fast
silent fortress built to last
wonder how I ever made it

Det här går inte...

Borde inte ta det här med dig... Men om det är som vi hoppas så ser och hör du ju ändå allt.

Vet inte om jag ska byta nummer, byta liv... Det kommer ändå bara sluta med att han tar reda på allting. Men det här tär, och jag är så jävla less!


Jag saknar dig som in i helvete.

Jag önskar du var här.

Det finns så mycket jag behöver prata om, saker som ingen egentligen vet om, blandat med saker som alla vet, och som tillsammans blir till någon sorts... Jag vet inte. Tapetklister? Eller, kanske snarare en sån där tung grej som maffiakillar knyter fast vid andra maffiakillars fötter innan de sänker ner dem i havet för att de ska drunkna.

För det är precis så det känns. Som att jag ska drunkna när som helst, och det inte spelar någon som helst roll hur jag än kämpar.

K är sjuk, M är överallt och lyckas tränga sig in under mitt skinn och i varenda relation jag lyckas skapa, det känns som om det bara är skit på skit på skit.

Om du vore här, så vet jag vad du skulle göra. Men varför fungerar det inte när jag försöker göra det själv?

Så konstigt det där... Hur kan du vara så liten, men ändå så vis?

Idag bubblade det bara upp inom mig. De spelade låten på radion, och alla möjliga Nattietankar bara kom upp till ytan. Jag ville ringa dig, men när jag slagit numret insåg jag att du inte skulle svara. Då ville jag ringa någon och prata om dig. Men det går ju inte.

Det blev såhär istället:

För länge sedan, i ett land långt bort, när vintern var som kallast, natten som mörkast, och luften som friskast, drev en båt över sjön som aldrig frös.

Seglet var fyllt med vind från  en bris som inte fanns, och ingen höll i rodret. Men trots det ser det ändå ut som om den vet exakt var den är på väg.

Skulle man titta noga på båten, skulle man se att den var byggd med en sådan stark kärlek att den skulle klara vilken storm som helst. Varenda liten del, ner till minsta detalj, inget skulle kunna få den att brista, få den att sjunka.

Vad båten gjorde där ute på vattnet, längst ut, alldeles själv, får vi nog aldrig veta. Det enda som betydde något var all den där kärleken, all kärlek som såg till att den var trygg, att den höll sig flytande.

Tittar du noga kan du se den där än idag...





Jag vet.. Inte alls som du vill ha dem, men det GÅR INTE längre.

Jag saknar dig. Jag hatar dig.

Jag hade en så äcklig dröm inatt. Eller, den var helt underbar, för det var du, och jag, precis som förut. Men det var också Kx2, och det var A.

Jag har aldrig sett dig så lycklig.

Ditt leende var gnistrande som vanligt, dit skratt var som musik, jag vet att det är det mest klyschiga som finns, men det är sant, Nattie.

Han höll om dig, och jag såg något i ditt ansikte jag aldrig sett förut. Jag tror du var hemma, du var trygg.

Förlåt. Om det var något jag gjort, eller något jag borde gjort, snälla förlåt.

Jag vill bara... Jag vill bara höra din röst, bara en gång till? Bara... Du får vara jobbigt 17, eller gnälligt Stockholmig eller vad du vill, bara du finns!

Jag kan inte göra det här. Jag vill inte prata om dig, för det gör ont, men jag vill inte låta bli, för jag vill inte glömma, vill inte du ska tro att jag inte vill. Jag vet att det var din största rädsla, att vi skulle sluta prata om dig.

Men det gör ont, Nattie.

Sagan om stranden

Tänk dig en strand, den vackraste av stränder.

Här har människor vandrat i alla tider. Vissa tillsammans, somliga ensamma. Några på väg någonstans, andra bara för att.

Barn har lekt, kärlekspar har rullat runt bland dynerna, överraskats av de plötsliga vågorna från en båt som dragit förbi. Djuren har lämnat spår, solen värmer sanden under fötterna på de som rör sig i den svaga brisen från en sommarvind som får de mörkgröna grässtråna att dansa.

På bryggan sitter någon med ryggen mot stranden, hon går miste om allt som händer. Hon missar de dansande grässtråna, hon missar abborren som slår precis bredvid henne i vattnet. Spikarna i brädorna i bryggan lämnar märken i hennes brunbrända ben, men hon märker inte ens motorbåten som stör friden i den annars så fridfulla miljön.

Hon håller ett fotografi i sin hand. Ett fotografi från en tid som var, som aldrig mer kommer tillbaks.  Hennes salta tårar som rinner nerför hennes kinder, hoppar från hakan, och fortsätter nerför hennes lår blandas med det söta vattnet som rör sig långsamt under bryggan.

Så många gånger har hon suttit här med sin vän. Så många dagar har de spenderat i solen, skrattandes i vinden, virvlandes i sanden och i gräset. Varje gång har en sten släpats med hem, som ett minne, som ett löfte att det här är för alltid, aldrig ska det ta slut, aldrig ska vi glömma.

Inga snyftningar hörs, hon skakar lätt.

”Ge mig ett tecken, bara ett. Vad som helst, bara visa att du finns kvar. Att du inte lämnat mig helt, att du finns här. Jag gör vad som helst!” Hon viskar försiktigt i vinden. Känslorna sitter utanpå i allt hon gör. Smärtan är total och hänsynslös, den går inte att komma ifrån.

Vinden tar tag i hennes hår, en lock klibbar fast i spåret efter tårarna på hennes ena kind.

Plötsligt kommer en fågel, precis en sådan som hennes vän älskade at se på på somrarna. Den sätter sig på kanten av bryggan och sitter där alldeles stilla. Flickan sansar sig för en stund. Skakningarna slutar, tårarna upphör.

Kan det vara?

Hon ser på fågelnmed sina bruna ögon som numer är svarta av sorg. Hon lutar sig fram för att få en bättre bild av fågeln som nu flyttat sig lite närmre.

Det är då hon ser den. Stenen. Fågeln har en sten i sin mun! Den är liten, men åh så vacker!

Hon håller fram sin hand, och fågeln ser på henne, böjer sig framåt och lämnar stenen i hennes handflata. Sedan lyfter den från bryggan, och försvinner, flygandes in bland träden.

Nu vet hon. Hennes vän finns där. Hon kommer aldrig försvinna. Ingen av dem kommer någonsin att glömma.

Hon lägger sig på rygg, kisar mot solen, känner hur den värmer hennes kropp. Hennes mun öppnar sig, hejdar sig. Sedan bestämmer hon sig.

De första orden blir ”Jag saknar dig”.

Stanna. Stanna, stanna, stanna, stanna!

Snälla, kan du inte bara stanna, bara lite till?

Jag är inte redo för att släppa dig än. Vill inte låta dig gå.

Det finns så mycket kvar att säga, så mycket vi skulle göra. Så mycket som du skulle få göra.

Och nu går vi här. Du är inte kvar, det är så orättvist, och här går vi, med alla känslor på utsidan. Jag lovar mig själv varje dag när jag vaknar, att idag, idag ska jag hedra dig genom att inte tänka sorgliga tankar, inte må dåligt för att du är borta. Du är garanterat pissarg på mig för varenda tår jag fällt. Men det går ju inte att låta bli.

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är mitt fel. Om jag inte hade varit så envis, om jag inte hade varit så självisk, om jag inte varit så hård mot M, utan bara låtit honom få som han vill... Så skulle han inte ha varit lika arg, lika hård mot dig, och då skulle du kanske ha klarat dig, orkat mer. Jag skulle göra vad som helst för att du skulle få livet tillbaka.

A var här i veckan. På något sätt står han mig närmre än någon annan. Han är som min bror. Men ändå. När vi väl träffas, kan jag inte låta bli att känna att... Jag vet att han skulle kunna ge vad som helst för att jag inte var jag, utan att det var dig han träffade. Det borde ha varit du. Det borde ha varit ni som kastade sten med din Kevin, eller med er alldeles egna Prins eller Prinsessa. Det är så fel allt det här.
Det är så skönt att ha någon som vet vem du var för mig. Vem du var för så många. Någon som vet allt som hänt. Men det går inte riktigt att prata om dig. Det är som ett öppet sår, som läker lite, lite, lite varje dag, men som så fort vi nämner dig slits upp på en gång. Jag avskyr att inte kunna nämna ditt namn, att behöva låtsas som att du inte var en del av mitt liv längre.

Och allt på grund av ett monster.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så att jag går sönder!

Läser ditt långa brev och talet varje kväll.. Kanske är det tortyr, men det känns mer som.. Som bevis på att du faktiskt har funnits. Det finns ju inget annat. Inga foton, inga minnessaker. Inga dofter, inga ljud. Bara din handstil och dina ord på ett papper. Det är tortyr.

Help me to turn the Tide.