Ännu en dag...

Pratade med någon om dig idag. Inte om vad som hände, eller om hur jobbigt det är, utan bara OM dig,

Om hur du f¨år mig att skratta, om hur störd du är, hur fantastisk du är. Och det var skönt. Riktigt skönt. På sistone har det känts som om du.. Jag vill inte säga som om du inte funnits, men... Jag vet inte hur jag annars ska säga det.

Den här personen borde jag inte prata med,  men... Det behövdes.

Igår öppnade jag det sista kuvertet från dig. Du vet ju vad som fanns där i. Jag hade glömt den där dikten du skrev:

"Din stol står så tom i köket.
Din säng ekar tom så högt varje kväll.
Din doft försvinner mer och mer för var dag som går.
Din röst tynar bort, snart hör jag den inte längre i mina tankar.

Jag vet att jag snart inte kommer minnas allt det där som jag idag kan se så klart.
Jag vet att du för var dag som går mer och mer bara kommer likna ett minne.
Jag vet att du inte kommer finnas där genom allt som är viktigt, och jag vet
att jag måste finna mig i att livet ska levas utan dig.

Men ingen har sagt till mig hur.
Ingen har sagt hur man går vidare efter att en del av en försvunnit.
Ingen har lärt mig att klara mig själv, att stå på egna ben.

Det enda jag vet, är att jag ska leva mitt liv precis så som du levde ditt.
Det enda jag vet, är att jag ska göra dig stolt.
Det enda jag vet, är att jag ska vara precis så som du var.
Jag älskar dig."