Jag önskar du var här.

Det finns så mycket jag behöver prata om, saker som ingen egentligen vet om, blandat med saker som alla vet, och som tillsammans blir till någon sorts... Jag vet inte. Tapetklister? Eller, kanske snarare en sån där tung grej som maffiakillar knyter fast vid andra maffiakillars fötter innan de sänker ner dem i havet för att de ska drunkna.

För det är precis så det känns. Som att jag ska drunkna när som helst, och det inte spelar någon som helst roll hur jag än kämpar.

K är sjuk, M är överallt och lyckas tränga sig in under mitt skinn och i varenda relation jag lyckas skapa, det känns som om det bara är skit på skit på skit.

Om du vore här, så vet jag vad du skulle göra. Men varför fungerar det inte när jag försöker göra det själv?

Så konstigt det där... Hur kan du vara så liten, men ändå så vis?

Idag bubblade det bara upp inom mig. De spelade låten på radion, och alla möjliga Nattietankar bara kom upp till ytan. Jag ville ringa dig, men när jag slagit numret insåg jag att du inte skulle svara. Då ville jag ringa någon och prata om dig. Men det går ju inte.

Det blev såhär istället:

För länge sedan, i ett land långt bort, när vintern var som kallast, natten som mörkast, och luften som friskast, drev en båt över sjön som aldrig frös.

Seglet var fyllt med vind från  en bris som inte fanns, och ingen höll i rodret. Men trots det ser det ändå ut som om den vet exakt var den är på väg.

Skulle man titta noga på båten, skulle man se att den var byggd med en sådan stark kärlek att den skulle klara vilken storm som helst. Varenda liten del, ner till minsta detalj, inget skulle kunna få den att brista, få den att sjunka.

Vad båten gjorde där ute på vattnet, längst ut, alldeles själv, får vi nog aldrig veta. Det enda som betydde något var all den där kärleken, all kärlek som såg till att den var trygg, att den höll sig flytande.

Tittar du noga kan du se den där än idag...





Jag vet.. Inte alls som du vill ha dem, men det GÅR INTE längre.

Jag saknar dig. Jag hatar dig.