Sagan om stranden

Tänk dig en strand, den vackraste av stränder.

Här har människor vandrat i alla tider. Vissa tillsammans, somliga ensamma. Några på väg någonstans, andra bara för att.

Barn har lekt, kärlekspar har rullat runt bland dynerna, överraskats av de plötsliga vågorna från en båt som dragit förbi. Djuren har lämnat spår, solen värmer sanden under fötterna på de som rör sig i den svaga brisen från en sommarvind som får de mörkgröna grässtråna att dansa.

På bryggan sitter någon med ryggen mot stranden, hon går miste om allt som händer. Hon missar de dansande grässtråna, hon missar abborren som slår precis bredvid henne i vattnet. Spikarna i brädorna i bryggan lämnar märken i hennes brunbrända ben, men hon märker inte ens motorbåten som stör friden i den annars så fridfulla miljön.

Hon håller ett fotografi i sin hand. Ett fotografi från en tid som var, som aldrig mer kommer tillbaks.  Hennes salta tårar som rinner nerför hennes kinder, hoppar från hakan, och fortsätter nerför hennes lår blandas med det söta vattnet som rör sig långsamt under bryggan.

Så många gånger har hon suttit här med sin vän. Så många dagar har de spenderat i solen, skrattandes i vinden, virvlandes i sanden och i gräset. Varje gång har en sten släpats med hem, som ett minne, som ett löfte att det här är för alltid, aldrig ska det ta slut, aldrig ska vi glömma.

Inga snyftningar hörs, hon skakar lätt.

”Ge mig ett tecken, bara ett. Vad som helst, bara visa att du finns kvar. Att du inte lämnat mig helt, att du finns här. Jag gör vad som helst!” Hon viskar försiktigt i vinden. Känslorna sitter utanpå i allt hon gör. Smärtan är total och hänsynslös, den går inte att komma ifrån.

Vinden tar tag i hennes hår, en lock klibbar fast i spåret efter tårarna på hennes ena kind.

Plötsligt kommer en fågel, precis en sådan som hennes vän älskade at se på på somrarna. Den sätter sig på kanten av bryggan och sitter där alldeles stilla. Flickan sansar sig för en stund. Skakningarna slutar, tårarna upphör.

Kan det vara?

Hon ser på fågelnmed sina bruna ögon som numer är svarta av sorg. Hon lutar sig fram för att få en bättre bild av fågeln som nu flyttat sig lite närmre.

Det är då hon ser den. Stenen. Fågeln har en sten i sin mun! Den är liten, men åh så vacker!

Hon håller fram sin hand, och fågeln ser på henne, böjer sig framåt och lämnar stenen i hennes handflata. Sedan lyfter den från bryggan, och försvinner, flygandes in bland träden.

Nu vet hon. Hennes vän finns där. Hon kommer aldrig försvinna. Ingen av dem kommer någonsin att glömma.

Hon lägger sig på rygg, kisar mot solen, känner hur den värmer hennes kropp. Hennes mun öppnar sig, hejdar sig. Sedan bestämmer hon sig.

De första orden blir ”Jag saknar dig”.